En Stress-Allegori

Alla hanterar självständighet på olika sätt. Vissa använder studenten som en trampolin och dyker in i nya studier. Pang på rödbetan: flytta, bo eget, plugga nytt. Vissa klarar det jättebra på en gång. Vissa.
 
Jag var inte en av dem som dök i direkt från trampolinen. Istället tog jag mig till en annan bassäng, och arbetade, knegade, svettades och sparade i över ett halvår.
När jag stod i den bassängens vatten, med rejäla russinfingrar och russintår, började det där trampolinhoppet plötsligt verka ganska spännande ändå.
 
Innan jag riktigt hann tänka mig för stod jag på trampolinen. Med händerna i krokodilgrepp och ögonen fixerade vid det nya, gnistrande och coola målet, dök jag i.
 
Inledningsvis verkade det som ett fantastiskt beslut. Jag hade ett tydligt mål; jag hade gjort ett självständigt val, hittat eget boende. Hoppet var befriande; en helt ny upplevelse, och det kändes som att jag flög. 
 
Sedan kom kallsupen. Vågor av ansvar, studier och stress, stress, stress sköljde över mig. Och vad kunde jag göra, annat än att svälja?
 
Frustande precis ovanför vattenytan trodde jag att jag hade allt under kontroll igen. Tills jag sjönk, igen. All den stress jag hade svalt hade omvandlats till cement i min magen. Korkad som hjärnan kan bli sådana situationer, så glömde den hur man simmar. Så min mage av sten drog slutligen ned mig under ytan. Det blev tyst - det blev en blå värld med bara mig och den tunga, tunga stenen i maggropen.
 
Turligt nog lämnas inte dumsnutar som jag ensamma i poolen. Händer sträcktes ut: livbojor kastades i: armpuffar sattes på. Och jag var uppe vid ytan igen.
 
I situationer när ens egen stress drar ner en på det där sättet, när självständigheten blir för mycket för att man ska kunna hålla sig flytande, kan man sjunka. Det är en av fysikens grundläggande lagar - det som är tungt dras nedåt. Och det är okej.
 
Om det händer, så är det okej. Men man ska inte för en sekund tro att man är ensam där på botten. Ge ifrån dig så mycket som en bubbla och händer kommer att sträckas ut mot dig, hjälpa dig upp och hjälpa dig att flyta igen.
 
Be om hjälp. Ett störtdyk kan ge vem som helst en rejäl kallsup, och ett par flytkuddar är ingenting att skämmas för, om det är vad som krävs för att hålla dig uppe.
 
Själv använder jag dem fortfarande, just nu också. Bara tills min hjärna minns hur man simmar.
_____________________________________________________________________________________
Detta är en allegori för att säga att jag har stressat sönder mig, litegrann. Något jag är expert på och har gjort ett flertal gånger innan. Som tur är har jag mina flytkuddar - min familj, pojkvän, vänner. Till skillnad från tidigare så vågar jag använda dem nu, be dem om hjälp. Så, jag har för tillfället flyttat hem igen till Laholm - att bo ensam var en lite för stor kallsup. Studierna fortsätter jag dock med. 
Kände att det kunde vara bra att reda ut det här, eftersom jag redan har märkt att sådana här saker blir fel när de går från mun till mun.
 
Simma lugnt!
 
Livet, Skrivet | Plugga, Skola, Stress, Universitet | | Kommentera |

Du gamla, du fria

Inget barn väljer vilket land, vilken tradition eller kultur de föds in i – därför är nationalism idiotiskt. Precis som man inte väljer sin familj, kan man inte välja vilket land man kommer ifrån. Därför är jag inte ”stolt” över att jag är född i Sverige: det är ju inte ens min bedrift (kanske snarare en fullträff från mina föräldrars sida), men allteftersom jag har blivit äldre har mina ögon växt, min syn spetsats och vyer vidgats – och jag har insett vilken jäkla tur vi i Sverige har.

Världen omkring oss är långt ifrån en utopi. Det finns så många olika sorters mänskligt lidande att summorna är galaktiska. Vi i Sverige är skyddade från mer än vi kanske inser.

Vi är bortskämda med demokrati.

Vi är bortskämda med fria val, med fri sjukvård, fri skolgång.

Vi har inte varit i krig på sisådär 200 år.

Vi är bortskämda med lika rättigheter när det kommer till vem vi vill älska.

Vi är bortskämda med både tal- och tryckfrihet.

Vi har ett skattesystem som ger oss många säkerheter och ett skyddsnät att falla tillbaka på.

 Vi har en oerhörd säkerhet här, som vi bara tar för givet. Så när vi talar om Sveriges nationaldag tycker jag att det ska vara med tacksamhet. Sverige är på inga sätt perfekt, den nationalistiska samt rasistiska anda som växt fram på den senaste tiden är ett bra exempel på det. Därför kan jag inte prata om Sverige utan att säga att jag tycker att de som anser att vi ska stänga gränserna och börja bojkotta andra traditioner och kulturer är (för att använda ett gammalt men passande uttryck) anskrämliga. Ni har talfrihet och åsiktsfrihet precis som jag, men tillåt mig att använda mina demokratiska rättigheter till att säga att ni har fel!

Sverige är en del av världen. Därför kan vi inte stänga oss ute från världen. Min förhoppning är att vi är ett land som välkomnar alla, som vill lära av alla, som inte är ”lagom” välkomnande utan helt välkomnande! Inget barn, ingen tonåring, ingen vuxen väljer var de föddes – men alla borde få lov att välja vilket land de vill vara en del av. 

Jag är inte stolt över att jag föddes i Sverige. Jag är bara glad för det, jag hade tur. På Sveriges nationaldag vill jag därför slå ett slag för vår bortskämdhet – det är på det stora hela ett fint land vi bor i och tillsammans kan vi göra det ännu bättre, och se till att det fortsätter vara ett Sverige för alla.

Skrivet | Nationaldagen, Sverige | | En kommentar |

A year in the life: 2013

När jag skriver detta är det långt framåt småtimmarna. Inspiration tar ingen hänsyn till tidpunkt. Jag har på den senaste tiden sett flertalet tillbakablickar över det gångna året. 2013, may you soon rest in peace. Tanken slog mig att jag skulle göra likadant. Att fatta sig kort är inte något som faller sig naturligt för mig, men jag ska försöka. Låt oss börja från början.

 
Januari var hektisk och intensiv. Jag fyllde 18, för det första. För det andra yttrades tre små ord för första gången. För det tredje åkte tandställningen av. Avslutningsvis packade jag ner hela mitt liv i tre väskor. Januari kan sammanfattas som en månad då jag tvingades vara vuxen i många grejer (både bokstavligen och bildligt, hehe). Jag var exalterad, jag var rädd, jag var så lycklig, jag var så ledsen. Den 31:a lyfte planet från Kastrup och jag spydde på 10 000 meters höjd.
 
 

Februari. Mars. April. Ankomsten i Italien var skakig – jag mådde inte helt bra, som tidigare nämnt (men jag besparar er fler detaljer). Men, februari blev en grym månad. Jag var hos min värdfamilj i Asti, Italien. Familjen Cavellini blev mycket fort mer än värdar: de blev min andra familj. Mina italienska bröder, mina italienska föräldrar, min italienska hund, mitt italienska rum... Jag kände mig så välkommen, direkt. De visade mig runt, tog hand om och tog sig an mig på ett vis som gjorde de följande tre månaderna till en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Att umgås med det goaste gänget svenskar varje dag gjorde det inte sämre.

Rom, Milano, Turin. Skojiga skoldagar, utgångar, bakningar, övernattningar, shopping, mat, mat, mat, opera, galna bussfärder, vandringar, solning, svenska gäster … Listan fortsätter i evigheter. Bildfilerna tar upp halva min dator. Har sagt det innan men det tål att upprepas: bästa upplevelsen i mitt liv. Kärlek till alla involverade.

 

Maj. Resan hem. Började med att jag glömde min matsäck (focaccia), hemma i köket. Värdföräldrarna gav sig tusan på att jag skulle ha min favorit foccacia och köpte mer. Avskeden blev fyllda med tårar, det säger väl sig självt. Ärligt så var jag inte säker på om jag åkt hemifrån eller kommit hem när jag hörde människor omkring mig prata svenska. Skummaste känslan. Livet fortsatte vara skumt. Vänner, familj, pojkvän återsågs dock med äkta glädje – ändock var jag trött, och kunde somna lite varsom. Maj bjöd förutom det på extrem-plugg och ett vedervärdigt långt Kattegatts-lopp på 10 kilometer.

 

Juni, juli. Blev inte alls som jag hade tänkt mig. Visst umgicks jag med vänner, pojkvän och familj, färgade batik, åt glass, var på älgsafari – men det jag kommer komma ihåg från sommaren 2013 är ett ändlöst antal infektioner. Tror att jag under sommaren hade runt 4 urinvägsinfektioner. Det gjorde ont och dem försvann liksom aldrig helt. Jag mådde b-js. Asocial, jupp. Inomhus hela sommaren – jupp. Trött, trött, trött – och som ett sammelsurium av detta, rejält deppig.

 

Augusti, september. Siktet på skolan igen. Sista året. Nördade ner mig i nya såväl som ”gamla” ämnen. Slet med matten. Började på gymnasiearbetet. Tog sista klassfotot och lyckades äntligen se normal ut! Men …

 
 Oktober, november… fram till oktober var jag, stressad, trött och sjukans lättretlig. Fick träffa ny läkare och fick bukt på UVI:erna (läs: enorm lättnad till slut). Likväl skrev flertalet lärare att jag såg sliten ut. Thanks guys :( (men allvarligt; bra lärare märker sånt. Ni är bra. Tack).

November blev dock bättre. Halloween och goa människor. Ett-årsdag med Max, världens bästa pojkvän (men det hörde ni inte från mig). Började även på mysiga middagskvällar med tjejgänget.

December. Och så, drygt en sida senare, är vi framme vid december. Månaden då jag avslutade matten (VICTORY), var på SACO-mässa, fortsatte Halv åtta hos mig middagarna, umgicks och utnyttjade känslan av annalkande jul till fullo.

2013 blev ett omväldigande men fantastiskt år. Ja, upp- och nedgångarna har det varit stor skillnad mellan men det jag vill komma fram till är detta:

Ett år går fort men när jag tittar tillbaka minns jag främst de goda stunderna. Det är väl ändå det som betyder något? Det jag kommer ihåg gör att jag liksom drar lite på smilbanden och det pirrar sådär lite kärleksfullt i hjärttrakten.

Kan bara avsluta med att 2013 har varit ett äventyr – jag hoppas 2014 blir det med OCH: TACK till alla ni som finns omkring mig. Ni gjort detta här året i mitt liv till ett så otroligt bra år. Tack för att ni finns!

2014: jag är redo.

 

Italien, Livet, Skrivet | 2013, Gott nytt år, Nyår | | En kommentar |
Upp