Återträff & Wurstig EUSC

Max och jag är inte ett bra bakingteam.
Kubb på stranden. Vi var överlägsna.
Strandhäng!
 
 Italiengängets årliga återträff igår: kubb, grillning och intensivt Eurovision-tittande med de bästa människorna i världen. En fantastisk kväll avslutades dessutom med att det absolut grymmaste bidraget någonsin vann - jublet steg i stugan när Conchita Wurst tog hem finalen. Blev så jävla glad att (typ) hela Europa äntligen visar på acceptans. Yeah!!
Bilfärd hem senare i mjukt regn med pojkvännen. Magen alldeles öm efter mängder av skratt och godis - som sagt, fantastisk kväll.
 
Nu ska jag skriva på opponering. 
Kärlek!
 
 
Italien, Livet | Comchita Wurst, EUSC, HBTQ, Italien, Kubb, Kärlek, Stranden, Återträff | | En kommentar |

A year in the life: 2013

När jag skriver detta är det långt framåt småtimmarna. Inspiration tar ingen hänsyn till tidpunkt. Jag har på den senaste tiden sett flertalet tillbakablickar över det gångna året. 2013, may you soon rest in peace. Tanken slog mig att jag skulle göra likadant. Att fatta sig kort är inte något som faller sig naturligt för mig, men jag ska försöka. Låt oss börja från början.

 
Januari var hektisk och intensiv. Jag fyllde 18, för det första. För det andra yttrades tre små ord för första gången. För det tredje åkte tandställningen av. Avslutningsvis packade jag ner hela mitt liv i tre väskor. Januari kan sammanfattas som en månad då jag tvingades vara vuxen i många grejer (både bokstavligen och bildligt, hehe). Jag var exalterad, jag var rädd, jag var så lycklig, jag var så ledsen. Den 31:a lyfte planet från Kastrup och jag spydde på 10 000 meters höjd.
 
 

Februari. Mars. April. Ankomsten i Italien var skakig – jag mådde inte helt bra, som tidigare nämnt (men jag besparar er fler detaljer). Men, februari blev en grym månad. Jag var hos min värdfamilj i Asti, Italien. Familjen Cavellini blev mycket fort mer än värdar: de blev min andra familj. Mina italienska bröder, mina italienska föräldrar, min italienska hund, mitt italienska rum... Jag kände mig så välkommen, direkt. De visade mig runt, tog hand om och tog sig an mig på ett vis som gjorde de följande tre månaderna till en av de bästa upplevelserna i mitt liv. Att umgås med det goaste gänget svenskar varje dag gjorde det inte sämre.

Rom, Milano, Turin. Skojiga skoldagar, utgångar, bakningar, övernattningar, shopping, mat, mat, mat, opera, galna bussfärder, vandringar, solning, svenska gäster … Listan fortsätter i evigheter. Bildfilerna tar upp halva min dator. Har sagt det innan men det tål att upprepas: bästa upplevelsen i mitt liv. Kärlek till alla involverade.

 

Maj. Resan hem. Började med att jag glömde min matsäck (focaccia), hemma i köket. Värdföräldrarna gav sig tusan på att jag skulle ha min favorit foccacia och köpte mer. Avskeden blev fyllda med tårar, det säger väl sig självt. Ärligt så var jag inte säker på om jag åkt hemifrån eller kommit hem när jag hörde människor omkring mig prata svenska. Skummaste känslan. Livet fortsatte vara skumt. Vänner, familj, pojkvän återsågs dock med äkta glädje – ändock var jag trött, och kunde somna lite varsom. Maj bjöd förutom det på extrem-plugg och ett vedervärdigt långt Kattegatts-lopp på 10 kilometer.

 

Juni, juli. Blev inte alls som jag hade tänkt mig. Visst umgicks jag med vänner, pojkvän och familj, färgade batik, åt glass, var på älgsafari – men det jag kommer komma ihåg från sommaren 2013 är ett ändlöst antal infektioner. Tror att jag under sommaren hade runt 4 urinvägsinfektioner. Det gjorde ont och dem försvann liksom aldrig helt. Jag mådde b-js. Asocial, jupp. Inomhus hela sommaren – jupp. Trött, trött, trött – och som ett sammelsurium av detta, rejält deppig.

 

Augusti, september. Siktet på skolan igen. Sista året. Nördade ner mig i nya såväl som ”gamla” ämnen. Slet med matten. Började på gymnasiearbetet. Tog sista klassfotot och lyckades äntligen se normal ut! Men …

 
 Oktober, november… fram till oktober var jag, stressad, trött och sjukans lättretlig. Fick träffa ny läkare och fick bukt på UVI:erna (läs: enorm lättnad till slut). Likväl skrev flertalet lärare att jag såg sliten ut. Thanks guys :( (men allvarligt; bra lärare märker sånt. Ni är bra. Tack).

November blev dock bättre. Halloween och goa människor. Ett-årsdag med Max, världens bästa pojkvän (men det hörde ni inte från mig). Började även på mysiga middagskvällar med tjejgänget.

December. Och så, drygt en sida senare, är vi framme vid december. Månaden då jag avslutade matten (VICTORY), var på SACO-mässa, fortsatte Halv åtta hos mig middagarna, umgicks och utnyttjade känslan av annalkande jul till fullo.

2013 blev ett omväldigande men fantastiskt år. Ja, upp- och nedgångarna har det varit stor skillnad mellan men det jag vill komma fram till är detta:

Ett år går fort men när jag tittar tillbaka minns jag främst de goda stunderna. Det är väl ändå det som betyder något? Det jag kommer ihåg gör att jag liksom drar lite på smilbanden och det pirrar sådär lite kärleksfullt i hjärttrakten.

Kan bara avsluta med att 2013 har varit ett äventyr – jag hoppas 2014 blir det med OCH: TACK till alla ni som finns omkring mig. Ni gjort detta här året i mitt liv till ett så otroligt bra år. Tack för att ni finns!

2014: jag är redo.

 

Italien, Livet, Skrivet | 2013, Gott nytt år, Nyår | | En kommentar |

Going & being home

 
Tänker inte säga mer om resan hem än att 1) jag spydde inte den här gången och 2) det var tungt och sorgligt att lämna Italien. Helgen spenderades med familj & pojkvän, den här dagen i skolan. I skolan insåg jag just precis hur efter jag har hamnat, men också att jag har fett goa vänner. Som dom ovan (I present Emma, Carl & Charlie), som jag fikade tillsammans med i solen. 
 
Basta cosi. Ciao!
Italien, Livet | | Kommentera |
Upp