En Stress-Allegori

Alla hanterar självständighet på olika sätt. Vissa använder studenten som en trampolin och dyker in i nya studier. Pang på rödbetan: flytta, bo eget, plugga nytt. Vissa klarar det jättebra på en gång. Vissa.
 
Jag var inte en av dem som dök i direkt från trampolinen. Istället tog jag mig till en annan bassäng, och arbetade, knegade, svettades och sparade i över ett halvår.
När jag stod i den bassängens vatten, med rejäla russinfingrar och russintår, började det där trampolinhoppet plötsligt verka ganska spännande ändå.
 
Innan jag riktigt hann tänka mig för stod jag på trampolinen. Med händerna i krokodilgrepp och ögonen fixerade vid det nya, gnistrande och coola målet, dök jag i.
 
Inledningsvis verkade det som ett fantastiskt beslut. Jag hade ett tydligt mål; jag hade gjort ett självständigt val, hittat eget boende. Hoppet var befriande; en helt ny upplevelse, och det kändes som att jag flög. 
 
Sedan kom kallsupen. Vågor av ansvar, studier och stress, stress, stress sköljde över mig. Och vad kunde jag göra, annat än att svälja?
 
Frustande precis ovanför vattenytan trodde jag att jag hade allt under kontroll igen. Tills jag sjönk, igen. All den stress jag hade svalt hade omvandlats till cement i min magen. Korkad som hjärnan kan bli sådana situationer, så glömde den hur man simmar. Så min mage av sten drog slutligen ned mig under ytan. Det blev tyst - det blev en blå värld med bara mig och den tunga, tunga stenen i maggropen.
 
Turligt nog lämnas inte dumsnutar som jag ensamma i poolen. Händer sträcktes ut: livbojor kastades i: armpuffar sattes på. Och jag var uppe vid ytan igen.
 
I situationer när ens egen stress drar ner en på det där sättet, när självständigheten blir för mycket för att man ska kunna hålla sig flytande, kan man sjunka. Det är en av fysikens grundläggande lagar - det som är tungt dras nedåt. Och det är okej.
 
Om det händer, så är det okej. Men man ska inte för en sekund tro att man är ensam där på botten. Ge ifrån dig så mycket som en bubbla och händer kommer att sträckas ut mot dig, hjälpa dig upp och hjälpa dig att flyta igen.
 
Be om hjälp. Ett störtdyk kan ge vem som helst en rejäl kallsup, och ett par flytkuddar är ingenting att skämmas för, om det är vad som krävs för att hålla dig uppe.
 
Själv använder jag dem fortfarande, just nu också. Bara tills min hjärna minns hur man simmar.
_____________________________________________________________________________________
Detta är en allegori för att säga att jag har stressat sönder mig, litegrann. Något jag är expert på och har gjort ett flertal gånger innan. Som tur är har jag mina flytkuddar - min familj, pojkvän, vänner. Till skillnad från tidigare så vågar jag använda dem nu, be dem om hjälp. Så, jag har för tillfället flyttat hem igen till Laholm - att bo ensam var en lite för stor kallsup. Studierna fortsätter jag dock med. 
Kände att det kunde vara bra att reda ut det här, eftersom jag redan har märkt att sådana här saker blir fel när de går från mun till mun.
 
Simma lugnt!
 
Livet, Skrivet | Plugga, Skola, Stress, Universitet | | Kommentera |
Upp