Söndags-slapp

Vill börja med att säga att jag för tillfället har hela övervåningen för mig själv; yay (väldigt, väldigt entusiasitiskt)!
Vanligtvis brukar jag dela utrymmen på våningsplan 2 med storasyster - men just nu är hon i Stavanger i väntan på att segla iväg på skeppet Talassa.
Ensamhet är något jag vanligtvis kan njuta av, men jag saknar henne när jag äter flingor i soffan mitt i natten ...
Men jag har ju åtminstone badrummet för mig själv?
Pfft! Varenda gång jag ska göra något därinne märker jag att hon har tagit det med sig: var är schampoot? Var är tandkrämen?!

AAH! Saknar syrran!

Men: det jag ville komma fram till innan jag drabbades av sentimentalitet var att jag tänker spendera min söndag vid pianot! Har först nu börjat upptäcka glädjen i att hitta ackord till mina favoritlåtar - så nu ska det plinkas och skrålas till 1000!

Adjöss!
Livet | | En kommentar |

Dödens saga IV

Axel satt på muren utanför sitt hus, mätt – och fortfarande varm efter brasan som sprakade därinne – när en lång skugga föll över hans dinglande ben.

Den grep tag i hans arm och drog hårdhänt med honom ut ur staden. Axel skrek och sparkade men kom inte loss – motståndaren var mycket starkare och de enda som hörde hans rop på hjälp var de gapande tomma byggnaderna. När de kom ut på ängen – hans och Katerinas äng – tystnade han.

  ”Är du nöjd nu, din lilla skithög?” Karl knuffade ned honom i det fuktiga gräset. Hans ögon glödde av vrede.

  ”Vad fick du för det? Pengar? Mat? Ett fint diplom från Hitlerjugend?!”

  Axel darrade när Karl satte sig på huk bredvid honom och grep tag om hans krage. Han väste:

  ”Hur visste du?”

  ”Visste vaddå?” slaget fick världen att luta på ett underligt sätt och det ringde i hans öron.

  ”Att Katerina var judisk!” Axel mötte oförstående Karls blick.

  ”Jag visste inte …”

  ”Det är inte lönt att du försöker förneka det! Du är den ende som sett henne i den här gudsförgätna, öde stan.” Karl reste sig upp, fortfarande med ett fast grepp om Axels krage. Axels fötter dinglade en bra bit ovanför marken.

  ”Hon fick inte gå ut egentligen, men hon höll på att gå under i det där mörka huset. Så hon satte sig på trappan och skulle skriva – så tappade hon sina papper. Ja, resten vet du väl. Vet du vad det värsta är? Hon litade på dig”, han slängde ned Axel på marken och tittade äcklat på honom.

  ”Du skulle ha sett hennes min när de kom och hämtade henne – hon var så chockad, sårad.”

  Det kändes som om någon slet hjärtat ur bröstet på Axel.

  ”Du har dömt mig och hela min familj till döden, du förrådde min syster – svin”, Axel väjde inte för spottloskan som träffade honom på kinden.

  ”Jag hoppas du kan leva med det.”

  Plötsligt hördes tunga steg närma sig inifrån staden. Karl blickade ned på Axel med ett blåslaget öga, innan han vände sig om och sprang iväg.

Soldaterna kom snart springande, med sina grova röster frågade de honom om:

  ”Juden, juden! Var är juden?”

Axel svarade inte. Inte ens när de började hota och skrika – snart gav de sig av åt samma håll samma Karl sprungit för bara en sekund sedan.

Axel låg kvar på marken. Han hörde ett vrål - skotten, blundade. Han förbannade sitt hjärta för att det fortsatte slå fastän han dömt Katerinas att tystna.

 

Ett missförstånd – ord yttrade till fel person. Massa avundsjuka – och för det hade han, en liten arisk, fattig pojke – villigt sänt en flicka i döden.

Skrivet | | Kommentera |

Min teori!

När jag & lillasyster gick vid kyrkogården delade jag med mig av en (jag tänker skryta och säga lysande, ni får gärna protestera om ni vill) fantastisk teori.

Ni vet hur alla är rädda för monster, spöken & zombies (etc. etc) när de går vid/på kyrkogårdar? Ologiskt!
För - kyrkogårdar ska ju vara helgad mark (alltså helig). Monster kan inte vistas på sådana platser: tada! Inga monster på kyrkogården!

Jag kanske borde sparat den här teorin till Halloween, men jag orkade inte x)

| | Kommentera |
Upp